Om jag var en pojke engelska

Jag blev precis dumpad pga min hemska uppväxt

2018.04.23 18:38 tabse Jag blev precis dumpad pga min hemska uppväxt

Jag känner bara att jag behöver prata av mig...
Tjejen jag har träffat i några månader har regelbundet frågat mig om mina ärr och jag brukar försöka undvika att prata om det för jag tycker det är jobbigt men jag valde att berätta för henne för en vecka sen och idag dumpade hon mig för hon sa att det var för mycket för henne att hantera.
Jag tänkte att det kanske är dags att försöka äga mitt förflutna så här har ni berättelsen om min uppväxt som jag håller hemlig för de flesta jag känner:
Jag föddes i Johannesburg i Sydafrika till en svensk mamma och en (vit) sydafrikansk pappa. Mamma var sköterska och pappa var kirurg och de träffades när de jobbade för läkare utan gränser i Uganda och Kongo. Jag vet inte vad de såg eller upplevde där men de blev båda alkoholister strax efter de fick mig.
Mamma slog mig regelbundet. Pappa slog mig också men inte alls lika ofta, han slog mest mamma. Jag hade nästan ingen koppling till Sverige när jag var liten. Mamma pratade ingen svenska till mig, vi pratade endast engelska i hushållet, men hon gillade att baka kanelbullar. Den enda svenskan jag kunde, lärde jag mig över telefon från min moster som är 12 år äldre än mig. Hon ringde ner och övade på sin engelska och lärde mig några enstaka svenska ord men de enda som satte sig var hej, hej då och jag älskar dig.
När jag var 8 år så blev pappa av med jobbet pga sin alkoholism. Det tog hårt på honom och han började dricka tidigare på dagen och slog mig mer, han och mamma bråkade också väldigt mycket. Bara någon månad efter så dog mormor i en bilolycka (morfar dog av cancer innan jag föddes). Mamma åkte till Sverige för begravningen men jag och pappa stannade hemma i Johannesburg. Mamma var i Sverige i ungefär en månad och medan hon var där började pappa planera en flytt till Durban då han hade kontakter på ett sjukhus där. När mamma kom hem från Sverige var hon en helt annan person i typ en vecka. Hon var glad och sprallig och hade språng i benen. Hon drack fortfarande men hon slog mig inte. Men hon var snart sitt gamla vanliga jag igen. Ungefär en månad efter det inträffade den värsta dagen i mitt liv. Allt som kommer här efter bör kanske tas med en liten nypa salt då det är taget ur mitt minne som en traumatiserad 8-åring och lite info som jag fick efteråt.
En vanlig lördag då vi alla tre var hemma så ställde jag lite frågor till mamma om Durban och vår flytt dit. Antagligen hade inte pappa berättat för henne om denna planen och han blev helt rasande på mig och mamma. Han och mammade skrek och slängde saker mot varandra och efter en stund tog pappa tag i mig och började slå mig. Då gick mamma ut ur rummet och när hon kom tillbaka hade hon en liten revolver i handen. Hon kom in i rummet och utan att säga ett ord sköt hon pappa i huvudet. Han föll ihop i en hög på golvet framför mig och jag och mamma började storgråta. Hon tittade mig i ögonen och höjde pistolen mot sitt eget huvud och fick en blick av fullkomlig förtvivlan i sina ögon medan jag skrek "No, mom, please no!". Då vände hon revolvern mot mig och avfyrade ett skott som snuddade/träffade mig i sidan av magen. Jag hoppade till och började springa mot köket och då sköt hon två skott till, ett som träffade en lampa bredvid mig och ett som träffade mig i benet precis övanför vristen. Mitt skenben bröts och jag kollapsade på golvet. Mamma gick in i köket, lutade sig mot diskbänken och sköt sig själv i magen. Hon kollapsade på golvet och kastade bort revolvern. Jag kröp fram till henne och hon kramade om mig medan det rann blod ur munnen på henne. Hon pratade svenska med mig men jag kunde inte förstå något utom att hon kallade mig älskling. Jag svimmade och vaknade senare upp på sjukhus. En polis satt med mig men svarade inte på några av mina frågor. Efter någon/några operationer till så vaknade jag upp med min moster bredvid mig. Vi fick veta att mamma var död och pappa var i en koma. Pappa dog någon vecka senare och när jag lämnade sjukhuset åkte jag med min moster till sverige.
Min moster är världens bästa människa. Hon tog hand om mig helt ensam som 20-åring och gav upp sin ungdom och sin plan att plugga för att ge en pojk hon hade träffat typ 3 gånger i sitt liv en andra chans till en barndom. Efter ett par år så adopterade hon mig och jag har kallat henne för mamma sen jag var 10. När jag var 19 fick hon sin andra chans att plugga och vi började båda plugga på universitet, dock på olika skolor. Några år senare så gifte hon sig och idag har jag två småsyskon(kusiner) som inte vet hela storyn men som älskar sin adopterade storebror.
Jag har ärr och mardrömmar och svårt att öppna upp och lita på folk men utan världens bästa morsa från 8 års ålder hade jag nog varit en helt annan och mer fuckad människa.
Det här tog tid och tårar att skriva men det känns rätt bra just nu.
Edit: Jag har gått i terapi av och på sen jag kom till Sverige och jag går idag på anti-depp/ångest.
Edit2: Tack så jättemycket för all kärlek och all respons, jag lovar att läsa alla kommentarer och svara på alla frågor imorgon. Jag blev inspirerad av er och har spenderat kvällen med en nära vän som känner till storyn men gått mer på djupet och berättat för honom om de positiva minnen jag har av mina biologiska föräldrar.
submitted by tabse to sweden [link] [comments]